Pass på polisen

Fotomaskin för passfoto

Passen går ut var femte år numera, mot tidigare tio år, så igår kväll förbokade jag en tid på Bergsgatan 48 på passenheten hos polisen på Kungsholmen.

Nummerordningen ropades upp ostrukturerat där nummer A266 och A283 plingade strax efter varandra. Mitt nummer var A280, vilket fick mig att gå fram och fråga om mitt nummer blivit missat.

"Det går efter när du bokade tid och inte i nummerordning", sade polisen bakom luckan med ett ansiktsuttryck som om han hade sagt det fler gånger den dagen.

Snart kom dock A280 upp på displayen och jag släntrade fram lättad till luckan där det satt en mörkhårig man runt 35 år. ”Ska jag betala”, frågade jag. ”Ja har du legitimation först”. ”Pass eller körkort, det är vilket som”, sade mannen, så jag räckte fram passet som gått ut.

”Ok, hade du körkort med, för det här har ju gått ut”, sade mannen.

”Javisst”, sade jag och räckte fram körkortet. Mannen tittade ner och hummade nöjt. ”Vill du behålla passet”, frågade mannen och tittade upp mot mig.

”Ja, eller vill du ha det”, sade jag och skrattade. ”De säljer ju pass på nätet numera”, fortsatte jag. ”Ja ett pass kan du få mycket pengar för”, sade polismannen i luckan och log. ”Ja vad ger du för mitt då”, sade jag med glimten i ögat. Han skrattade.”Nej men vi bränner upp alla gamla pass här, sade polismannen. Jag ville ändå ha tillbaka mitt gamla pass, så det återgavs av mannen, efter några stjärnklipp genom sidorna.

Därefter fick jag styra bägge pekfingrarna mot två plattor för att ta fingeravtryck och snart löpte födelsedata och kontaktuppgifter upp på skärmen framför mig.”Stämmer uppgifterna”, frågade mannen. Ett par ändringar med justering av stavning för födelseort och e-post fick rättas till.

Strax var det tid att ställa sig framför kameralinsen stående med profilen mot luckan. Det första blev inget bra, efter det andra undrade jag frågande, om jag inte såg lite berusad ut på fotot.

Han fick ta om bilden igen och för att jag inte skulle blunda denna gång, blev blicken istället stirrande. ”Ser jag inte lite galen ut på fotot”, frågade jag polismannen. Jag tog om fotot igen när han höll med om att jag stirrade lite. ”Det är ingen som blir nöjd med sina passfoton”, sade polismannen och log.

Tjänstemännen bakom diskarna måste ha svårt att hålla sig för skratt inför alla fotobilder som togs löpande på olika människor med förvånade, frånvända och kanske ibland förvridna ansiktsuttryck.

”Ha det bra nu”, sade polismannen, som lät mig ta om mitt foto fyra gånger och skriva om min signatur tre gånger på skärmen med en typ av pekpinne, före allt var klart och jag tog mig ur det lilla båset, där jag strax före konstaterat att jag skulle kunna ta om fotot hur många gånger som helst, utan att jag skulle komma i närheten av att bli nöjd.

Varför togs de bekväma anonyma små fotobåsen med spegel bort, som var en mer effektiv fotografering, så man slapp publik när man fotades och kunde få göra sina privatminer, rätta till håret och fixa på sitt sätt. Om fem år ska passet förnyas igen och kanske blir fotot bättre nästa gång, för nu när transportstyrelsen dribblat ut hela sitt säkerhetssystem till några i Rumänien, gällande bland annat svenska folkets körkort så åker kanske snart, det likaså, sekretessbelagda passregistret ut ur landet och då vill man ju inte se allt för taskig ut.

Slutligen för alla som fått en dålig passfoto-dag, eller en - det-blev inte-som planerat-dag, hörs sångerskan Rebecca Fergusson med sin raspiga röst sjunga låten Good Days, Bad Days från albumet Heaven från år 2011, såsom livet är för de allra flesta mer eller mindre.